Biltrubbel

Att leverera stora mängder mestadels gamla fordon långa sträckor är inte en lätt sak. Trots att vår bilexpert Ville gör sitt yttersta för att inspektera fordonen inför ett eventuellt köp, samt fixa brister, byta delar och oljor m.m., så är en gammal bil alltid en gammal bil och mycket oväntat kan hända längs vägen. Vår senaste resa hade ovanligt många problem med fordonen, vilka jag tänkte berätta lite om nu.

På denna resa hade vi fyra olika fordon med oss - en pick-up, två paketbilar och en lastbil. I bilarna hade vi lastat brandsläckningsskum, brandmannadräkter, luftkanistrar för rökdykning, bårar, datorer och skärmar, insektsspray, flytvästar och yxor.  Av fordonen skulle en paketbil komma tillbaka till Finland, och de övriga tre doneras till Ukraina. Själv körde jag pick-upen nästan hela vägen, så vi börjar vår historia med den.

Pick-upen var en Nissan King Cab, årsmodell äldre. Den fungerade helt ok, men hade vissa brister. T.ex. var radion död och den saknade luftkonditionering, men framför allt var dess mätare alla icke-fungerande så hastighet, varvtal, bränslemängd och motortemperatur fick man antingen gissa sig till eller kolla med Google Maps. Det enda instrumentet som fungerade på instrumentbrädan var klockan. Detta lär vara ett typfel på många gamla Nissan.

Gott så, vi körde ner i god takt genom Baltikum och sov första natten i Polen. Nästa morgon när vi fortsatte resan slutade min bil plötsligt ge motoreffekt och saktade in tills den blev stående på vägrenen vid den polska motorvägen. Jag meddelade de övriga om att jag hade problem, och Leo som körde bakom mig stannade också. Vi ringde Ville och började felsöka. Är bromsarna överhettade? Nej. Läckage av olja eller kylvätska? Alla nivåer såg bra ut. Bilen startar och går på tomgång, men genast man ger lite gas stannar den. Misstankarna gick till att turbon hade gett upp, vilket skulle vara ett stort problem.

Vi ringde Rikhard som hade stannat på en bensinstation lite längre fram och bad honom köpa en bogserlina. Sedan väntade jag vid bilen tills han hade kört tillbaka i mötande fil och gjort en sväng vid en ramp några kilometer tillbaka. Tur i oturen att platsen jag hade fått stopp på låg längs en lång sträcka lätt uppförsbacke med utmärkt sikt, så risken för en krock med någon förbipasserande var minimal.

Ordentligt med fri sikt.

När Rikhard kom fram till mig hade han också med sig en kanister diesel. Ville föreslog att vi för säkerhets skull skulle testa ifall det möjligen bara var slut på bränsle, vilket det dock inte borde varit baserat på våra estimat gällande bilens bränsleanvändning. Vi hällde dieseln i tanken och pumpade bränsle till motorn manuellt (enligt Villes instruktioner). Och ser man på! Bilen startade med ens och gick sedan som klockan. Det var med andra ord bara soppatorsk trots allt - vilken tur! Vi kunde fortsätta vår färd efter ungefär en timme vid vägrenen.

Efteråt beräknade vi om bränsleförbrukningen baserat på det vi nu visste, och det visade sig att våra ursprungliga "konservativa" estimat på ca 10 liter/100 km var ganska långt från sanningen. Den egentliga förbrukningen på motorvägen var ca 14 liter. Därefter tankade vi betydligt oftare.

En av paketbilarna var en VW Transporter som också hade sett bättre dagar. Redan i Tallinn började vi märka konstigt skrammel från motorn när den stod på tomgång. Det var tydlgen en sliten kopplingsdel som gav oljud ifrån sig så länge en växel inte var i. Borde inte vara ett problem enligt dem som vet. Ok, vi fortsatte färden, egentligen problemfritt ända fram till Kyiv. Där tog vi in på ett hotell utanför själva stadsgränsen, och på morgonen när vi skulle fortsätta visade sig paketbilens bakre hjul vara helt tomt. Vi hade en handpump med oss, men några hjälpsamma ukrainare som råkade befinna sig på parkeringsplatsen lånade oss sin elektriska kompressor. Vi fyllde på däcket och kunde konstatera att ett tydligt väsande ljud hördes.


Karar i arbeit

Inte mycket att göra annat än att ta fram domkraften och lossa hjulet. Problemet hittades rätt snabbt - en stor metallskärva som hade grävt sig in i däcket, möjligen splitter från någon bomb som blivit kvar på vägen trots ukrainarnas flit i att städa upp sådant.


Fragmentet som gav oss mycket extra jobb

Vi hade med oss en lappsats som vi försökte använda oss av. När det var gjort tog vi däcket med oss till en närbelägen bensinstation för att få det fyllt. På stationen fanns en liten servicestation där killarna böt bilars vinterdäck m.m. och de lånade oss sin kompressor. Tyvärr höll vår lappning inte tätt, utan läckte tydligt. Servicekillen erbjöd sig då att reparera däcket åt oss. 20 minuter skulle det ta. Vi tog med glädje emot det erbjudandet, och tjugo minuter senare hade vi ett välfyllt däck. Och kostnaden? Ca fem euro. Killen frågade t.o.m. om vi var militärer, vilket vi sa att vi inte var, men att vi nog hjälper dem. Då gav han oss dessutom 20 % rabatt.

Paketbilens problem tog dock inte slut här. Samma däck började senare åter igen läcka och vi sökte upp en mekaniker i den delen av staden. Han tog loss däcket och kunde konstatera att det nu var själv fälgen som läckte, vilket antagligen kom sig av den hårda behandling den hade blivit utsatt för längs vägen. Som tur var fanns det ett gammalt reservdäck som vi kunde byta till, men mekanikern varnade att det var i dåligt skick och inte kommer att hålla länge. Återigen ville han ha endast ca 4 euro för närmare en timmes jobb. Vi gav honom 10 e som han blev väldigt glad över.

Nu då? Det måste väl ha varit allt? Ingalunda. Ni minns den där kopplingsgrejen från Tallinn? Efter ca 2000 km hård körning verkade den defekten till slut ha tagit ut sin rätt, och växellådan pajade under motorvägskörning. Plötsligt (efter en ljudlig protest) fanns inte växlarna 4 och 5 längre, utan endast 1-3 kunde användas. Detta var alltså den bilen som ännu var meningen att skulle köras tillbaka till Finland, vilket nu blev en omöjlighet. Killarna fick snabbt skaffa flygbiljetter istället, och lämna bilen för att servas. Den kommer hem i ett senare skede, om det ens är värt att sätta den i skick.

Vår Volvo-lastbil klarade sig inte heller oskadd till sitt mål. Efter natten utanför Kyiv hade även den blivit trött, och ett membran i dess fyrkretskyddsventil för tryckluftssystemet sade upp kontraktet när den startades. Utan detta hade bilen varken bromsar eller koppling, och kunde således inte förflytta sig någonstans. Lämplig reservdel var inte heller helt enkel att få tag på en söndag. Med hjälp av våra ukrainska kontakter lokaliserades dock en, och vi blev lovade den till måndag morgon. På måndag plockade vi upp den samt en del verktyg från en stor butik, och började jobbet med att byta del. Lätt sak, eller?


Fleir karar i arbeit

Först visade det sig att verktygen vi skaffat var av så dålig kvalitet att både skiftnyckel och polygrip gick sönder innan den gamla delen ens hade lossats. Alltså blev det att bege sig ut och handla nya. När en ny, bättre fastnyckelsats hade skaffats fick vi loss den gamla delen, och installation av den nya påbörjades. Då gick den nya delen i sin tur sönder. Delen hade gjutna gängor för slangarna, och en av dem hade nån defekt vilken gjorde att den sprack. Frustration! Vi borde ha varit på brandstationen för överlämning av brandmaterielen för en timme sedan... Likväl, inget annat att göra än att fara efter en ny del. Fyrtio minuters körning till en butik, en halvtimmes väntan på att få delen från något lager, och fyrtio minuter tillbaka. Sedan ny installation.

Äntligen var delen på plats, och med motorn igång fick systemen tryckluft igen. Men vänta? Kompressorn går för fullt hela tiden. En av de gamla slangarna har spruckit under bytet, och läcker nu som ett såll. Bilen går att köra, men kompressorn skriker. Bara att ta fram Google Maps igen, söka upp ett ställe som reparerar lastbilar, och bege sig dit. Som tur var fanns ett väldigt nära, bara någon minuts körtid bort.

Även här var killarna otroligt responsiva och hjälpsamma. Omedelbart började en av dem hjälpa till med att fixa slangen. Det slutade med att han böt ut hela slangstumpen åt oss, och vägrade ens ta betalt för hjälpen. På en halvtimme var vår Volvo äntligen åter i skick för att kunna köra längre sträckor.

Tyvärr hade brandmännen i det här skedet redan gått hem för dagen, så vi kunde inte längre personligen sköta överlåtelsen. Våra ukrainska partners tog hand om saken nästa dag, då vi redan hade lämnat landet med nattåget. Brandsläckningsskummet vi hade med oss togs emot med stor tacksamhet, då Kyiv för tillfället är under konstanta ryska anfall och räddningsmaterial går åt i stora mängder.


Ukrainska brandmän med vårt donerade brandsläckningsskum

Slutligen får vi konstatera att saker inte alltid går som man har tänkt sig, men att problemen oftast går att lösa till slut. Det här var i alla fall personligt rekord gällande bilproblem för min egen del.